Att hitta glädjen med hästarna igen
Jag förstår nu att jag har varit extremt bortskämd de senaste åren. Jag fick kontakt med en underbar människa för några år sedan, en människa som ville finna några hästar att få motionera och sköta om. Inte kunde jag ana då att jag just fått kontakt med en kvinna som verkligen skulle spela en enorm roll i mitt liv. Att få ha en god vän i stallet som man bollar tankar med. Någon som man kan surra med så att man glömmer alla farliga björnar i skogen. En människa som aldrig en endaste gång gjort en enda sak som min man stört sig på, och tro mig. Det är en omöjlig uppgift 😅
Jag har njutit varenda tur att få ha henne vid min sida. När hon varit ute med mina hästar har jag alltid känt mig trygg och lugn. Vetat att dom är med någon som älskar dom precis lika mycket som jag.
Vid dom perioderna när jag blivit tokig på hästarna för något problem som dykt upp så har hon alltid lyckats vända mina mörkare tankar och knuffat mig mer i problemlösningmood.
Nu blev livet så att vi behövde minska antalet hästar på vår gård. Skenande kostnader för hästar, en lite sliten hästägare efter en tuff vinter "tvingade" fram mitt beslut. Då kom hon ännu en gång som min räddande ängel. För om det finns någonting jag far illa av så är det tanken på att sälja någon av mina ögonstenar till en människa jag inte känner, Men hon insåg att vissa pusselbitar föll på plats som möjliggjorde hennes dröm. Att skaffa första egna hästen. Från den dagen som hon berättade att hon nog skulle köpa min fina Kalle OM han någonsin skulle bli till salu så visste jag. Det tog ett tag för mig att verkligen orka säga mitt beslut högt, men jag VISSTE. Dom hör ihop, det har dom gjort ända sedan den dagen dom träffades för första gången. Hon har älskat honom villkorslöst. Alltid varit beredd att jobba från Kalles utgångspunkt för dagen.
Men när jag visste att jag skulle sälja honom så visste jag ju också att jag skulle "förlora" min kompis i stallet. Jag visste att det skulle bli en jobbig period. Känner mig själv tillräckligt väl för att veta att min saknad skuller gå ut över hästarna. Skulle undvika stallet ett tag.
Men någonting hände. Kanske var det precis i rätt tid jag släppte taget. Naturen är grön, doftar gott och är magisk. Lockar ut oss i skog och mark. Hästarna behövde min dagliga omvårdnad när dom ska vänjas vid gräset en stund varje dag.
Kvällsturer med Lukas har verkligen fått mig att njuta av livet med häst igen.
Att fortsätta med utmaningen att köra in min unghäst för första gången i mitt liv håller tankarna igång. Inser att jag har en massa fina hästmänniskor i omgivningen också.
Och Anna...jamen hon finns ju nära ändå 💖
Jag och hästarna övar på med transporten. Sedan måste den besiktas och godkännas innan vi får oss någonstans. Men sedan ser jag det som att vi har vunnit en massa nya ljuvliga ridvägar nu på annan ort.
Jag förstår att alla inte kan relatera till det här med hästar. Men många kanske kan relatera till att vara orolig för förändring eller rädsla över att mista en god vän. Förändring kan kännas jobbigt men leda till någonting jättebra ändå.
Sedan vill jag också slå ett slag för att inte ha för höga krav på sig själv, vad gäller allt. Ibland kan jag bli stressad över att "alla andra" är så duktiga med sina hästar. "Alla andra" rider sina hästar 6 dagar i veckan. Men nu när jag har haft egen/egna hästar i 15 år så har jag lärt mig vad som fungerar för mig. Jag har lärt mig att lyssna på huvudet. Om orken tryter och det mentala inte finns där så stressar jag inte om hästarna får stå en vecka. Dom står i flock och leker och mår gott även under den tiden. Då orkar jag vara en bra hästägare när jag mår bättre. Så mitt råd till alla andra hästägare. Gör det du mår bra av och släpp kraven på dig själv!
