helenaslantliv.blogg.se

Det är beslutat, bombsäkert osv. Men...frågan är när. Jag kan känna mig så orolig, nervös. Kommer vi att orka bygga nu snart. När man har småbarn. Många gör det och fixar det bra. Andra säger att man absolut inte ska göra det. Jag vill inte knäcka oss för att man jagar drömmen. Ska man vänta några år, tills barnen är större. Jag tror att jag har en make som vill köra nu. Utan att veta säkert säger jag det. Jag kan verkligen förstå det, känna att det bästa vore att köra nu. Annars hamnar vi som i limbo. Vi kan inte satsa på vare sig det ena eller det andra. Det är krävande det också. Bara på ett annat sätt.

Jag tittar verkligen på allting just nu. Försöker att hitta favoriter till allt. För det är ju tusen val som ska göras. Och jag vill inte stå där helt oförberedd och måsta stressa fram ett beslut. Ser på golv, kakel, klinker, tapeter, bänskivor, kök osv. Ni förstår. Hur vill man ha fasaden? Vilka fönster vill vi ha? Maken säger att jag kommer att välja det dyraste, alltid. Han säger att jag alltid lyckas med det. Jag vet inte vad han pratar om.

Jag önskar att jag var mera som Daniel. Han känner lugnet. Litar på vår förmåga vad gäller allt. Jag blir...ja, helt enkelt hispig. Kommer väl mest troligt att få magsår av att bygga hus. Hela grejen. Alla beslut. Och i mörka stunder så tänker jag att vi absolut kommer att få skicka iväg ett mejl till Lyxfällan en vacker dag. Att vi ska ruinera oss när vi jagar drömmen. Det är inte så många år sedan som jag tyckte att en miljon kronor var hur mycket som helst. Att jag aldrig skulle låna i närheten av så mycket pengar. Jag vet att verkligheten är annorlunda idag. Många hus kostar över miljonen. Men att gå från det lilla lån som vi har för vårat hus idag till att ha ett lån på MILJONER. Usch, det ger mig lite magknip. Även fast banken säger att vi ska klara kostnaderna utan problem. Jag önskar att man hade ett facit. Att jag kunde veta nu hur det ser ut om 10 år.

Nu är det inte NU DIREKT som vi ska bygga hur som helst. Tidigaste start är nog hösten. Men vi hinner nog inte innan dess heller. Och även om jag längtar så blir det ekonomiska bara bättre och bättre för varje månad vi väntar.

 

Om jag nu ska tänka på något annat, mera här och nu. Så är det att jag är besviken på helgens väder. Ok, vi är inte helt friska och pigga. Men snö och mulet!!?? Så tråkigt! Jag hade helt och hållet gått över till vår i kroppen. Sol, plusgrader. Få vara ute och njuta. Promenader med barnvagn. Hästliv. Kanske tom börja städa och göra fint på vår altan. Alla tankar på sånt känns som bortblåst. Och jag vill bara ligga i soffan med en varm filt över mig. Dricka en kopp te.

 

Jag och syrran tog en sväng till staden igår. Ville passa på eftersom att hon börjar om att jobba på måndag, slut på hennes mammadagar. Ska ta lite kort  och lägga ut senare. Måste fixa lite först :-)