Kärleken blir lidande
Man behöver inte sätta något frågetecken bakom rubriken. Det är hellre ett starkt utropstecken bakom. Det är en stor omställning att få sitt första barn. Sedan blir det en gigantisk omställning att få andra barnet. Idag har jag/vi fått älska vår lilla flicka i 8 veckor. Och man räcker inte till. Jag hinner oftast "bara" vara mamma åt mina två barn och prioritera det jag behöver för att orka. Det är inte många minuter per dag som man kan umgås med kärleken, vårda den. Jag kan förstå att en del förhållanden faller isär. Det kan kännas jobbigt att prioritera sömn. Att skynda sig i säng när den andra går runt och vaggar för att söva bebisen. Men man gör allt för att orka. Inget blir bättre med för lite sömn. Man är dessutom väldigt ofta på olika håll. En lagar mat, den andra sköter barnen. En söver Alexander. Den andra är med Isabella. En jobbar och den andra är hemma med barnen.
Man får försöka tänka att barnen är små en kort tid. Försöka att hitta små guldkorn även när livet blir lite kaos. Tänka att det är en jävla lyx att man faktiskt är två som ror runt skutan och se styrkan i det man klarar av. Finns det någonting som jag önskar så innerligt så är det att få vakna upp med min make bredvid mig om några år och inse att vi red ut stormen. För dom där små guldklimparna som tar all vår tid är det bästa som vi har gjort 💕
